Fiskar bäst när man är avslappnad utan mål

I detta fiskereportage, ”fiskar bäst när man är avslappnad utan mål” tar Mikko Seppänen med oss på ett abborrfiske.
Det har saknats en fisk i mitt liv, eller i min ”fiskekarriär”. Ni vet såna där mål man sätter upp som man nån gång vill uppnå, som en tiokilos gädda, första gäddan över 100 cm, abborre över kilot eller vad det nu än må vara man satt upp som ett mål eller en dröm inom fisket. Och det kan vara många saker!

Jag har haft många mål inom fisket i mitt liv och genom hårt slit och testande och planerande så har jag lyckats uppnå dom flesta med tiden. Nånstans efter vägen försvann sån tänk hos mig och antalet, storleken osv var inte längre viktigt utan man blev ”mättad”. Istället fick man helt andra mål som att tex vinna en fisketävling, lyckas ta finare bilder på sina fångster, bli bättre på att skriva, berätta och ge tips.

Men sen snubblade jag inte på mer seriöst abborrfiske och även fast jag blev väldigt taggad på just abborren så handlade det mest om att lära sig arten bättre. Lära sig hur abborren fungerar, vilka tackel, tekniker, metoder osv man bör behärska för att vara effektiv. Jag fångade fler och större abborrar än någonsin men hade inga mål, jag ville bara fiska.
En vacker dag fick jag en väldigt fin abborre på 48,5 cm och där nånstans för första gången slog mig tanken om den magiska gränsen 50 cm, eller en så kallad Supersize-borre. Tänkte att det vore coolt att få nån gång i livet.. Men jag tänkte inte mer på det utan kommer den så kommer den men det är inget jag funderar över.
Tiden gick och helt plötsligt kom den där siffran 50 cm upp i tankarna igen.. Jag måste ju få en sån, bara för att ha det gjort! Och nu var det länge sedan jag haft ett sådant mål med fisket så jag spikade för mig själv att nu ska jag verkligen försöka få min första riktigt långa abborre.

Och den skulle inte fångas vart som helst. En parameter i mitt mål för att jag själv skulle vara tillfredsställd var att den fisken ska vara fångad i älven som är mitt hemmavatten. Ett vatten jag fiskat så otroligt mycket utan att någonsin ha sett en så lång abborre. Jag förstod att det här skulle bli väldigt svårt och tänkte att det kan dröja flera år innan jag lyckas.
Så sedan dess har jag, när jag fiskat abborre, riktat mitt fiske efter dom större i älven och försökt förstå hur och vart jag har bästa chanserna.
Åren gick och jag fick fisk upp till 48 cm. Tänkte att nu är jag så nära så snart kommer det. Men icke. Det var inte så lätt och jag började förstå att det går många 48 cm abborrar på en 50 cm. En sådan kanske är många många år äldre än sina ”mindre” syskon.

Efter en bra start på gäddsäsongen i år så bestämde jag mig för att lägga mycket mer tid på abborren än jag brukar och ta det lugnare med gäddan. Efter en trög start i år så började jag hitta bättre fisk och efter några veckor fick jag in en väldigt lång abborre i håven och tänkte att nu kanske! Det här måste vara väldigt nära! Den var 49 cm. Och hur glad jag än var för den fisken och hur stor, vacker och ovanlig den än är så sved det och tankarna låg bara på att hur många år till kommer det ta innan jag får nästa chans.

3-4 dagar senare är jag ute igen. Det är segt, mycket segt, denna dag. Dagarna innan har jag fångar flera fina fiskar på 45-48 cm men idag funkar ingenting. Jag ger inte upp och efter att ha provat flera olika ställen bestämmer jag mig för att pannbena ett område jag tror extra mycket på. Men det hugger väldigt dåligt, några få borrar på ett par hekto är klen tröst.
Jag tar en paus och tittar i mina beteslådor.. Fingrar runt bland lite olika modeller och färger och tänker ifall det finns nån kod, nåt bete, ett sätt, jag kan fiska på för att få upp iaf en ok borre denna dag.

Jag får syn på en Rapala DT10 i min favoritfärg PEL (Live Perch). Ett bete som jag stundtals lyckats bra med och som jag inte hade provat denna dag. Stor borre vill jag ha, klart jag ska köra ett stort bete då, tänker jag. Och abborre äter abborre så färgen borde vara perfekt. Och stor fisk är gammal och lat så jag måste fiska långsamt, imitera ett enkelt byte.

Jag knyter på DT10an och gör ett kast över 4-5 m djupt vatten. Jag vet att där finns nån större sten och att dom gillar vara nära dom. Djupet varierar mellan 3,5-5 m. Betet plaskar i vattnet och jag tar några väldigt snabba vevtag för att få ner den till sitt maxdjup på ca 3 m. När jag uppskattar att jag är på det djupet pausar jag, ger en lätt knyck/jerk med spöt och pausar igen. En väldigt långsam metod men en metod jag gärna använder till detta bete. Jag varvar det med att väldigt sakta emellanåt veva 2-3 m för att sedan långsamt jerka igen. Efter några meter slår betet i en av dom större stenarna, jag vevar försiktigt betet som studsar mot stenen för att inte fastna. Och när den är fri igen knycker jag till och stannar. Nånting tar den väldigt försiktigt.

Vid mothugg känner jag tyngd och att det är en större fisk. Men den beter sig konstigt. Den kämpar inte just nånting utan simmar lite i sidled på väg mot båten. Där stannar den till och gungar lite i spöt innan jag kan börja lyfta den mot ytan. När jag får syn på den gamla fisken så ser den väldigt lång ut och jag får puls… Är det den?

Abborren glider snällt in i håven och jag ser en väldigt gammal, färglös och smal fisk. Jag förstår varför den inte kämpa nämnvärt nu… När måttbrädan och kameran är riggad och jag ska lyfta henne så känner jag åldern, hennes muskler har börjat förtvina, denna effekt naturen och tidens tand har på alla jordens varelser till slut. På måttbrädan ser jag direkt att den räcker till 50 cm och lite lite till.
Det tog mig 5-6 år att hitta denna stora älvborre. Känslan är helt obeskrivlig och jag blev väldigt känslofylld där ute.. Respekten för gamlingen gjorde mig tacksam och ödmjuk. Jag kände sån lättnad och vördnad samtidigt som det pyrde av glädje hos mig så ett hurra-vrål slank ur mig!

Efter att hon simmat iväg från sitt besök satt jag där helt tom och kände mig så nöjd. Vilket slit det var men det var värt varenda minut!

Att sätta tuffa mål är häftigt. Man vet aldrig hur det kommer att gå. Ibland har man tur och man uppnår målet snabbt, ibland vill inte marginalerna vara med och man får nöta i evigheter för ”rätt fisk”.
Precis som med min första 10 kilos gädda så lossnade det och snart kom fler. Efter att jag äntligen lyckades få min 50 cm abborre så har det kommit fler redan denna sommar. Man kanske fiskar bäst när man är avslappnad utan mål och press i sitt fiske?

Text: Fiskar bäst när man är avslappnad utan mål: Mikko Seppänen