Fiskeresa i Adolfström

I fiskereportaget ”Fiskeresa i Adolfström” berättar Per-Anders Hamberg om en resa som han gjorde tillsammans med sina två söner i Arjeplogs fjällen. Stormbyarna pressade vår lilla båt obönhörligt mot de vassa klipporna. Inte ett roddtag fick missas för att vi inte skulle riskera att kapsejsa och sugas mot jokkens mäktiga utflöde ur fjällsjön. Då plötsligt hände det som inte fick hända….

Det började egentligen för snart 40 år sedan. Min far bjöd oss pojkar med på en fiskeresa till Arjeplogs fjällvärld. Resan och de fina minnena har följt mig under alla år. Så på något sätt föll det sig naturligt att jag tog med mina pojkar på ett liknande äventyr, samtidigt som jag var väldigt spänd på om jag skulle känna igen naturen som jag minns den. Vintern och våren ägnade jag till att förbereda resan. Flugbindning, inköp av utrustning, kastkurs i fluga för oss tre, bokning av transport och boende osv.

Det blev, som alla vet, den varmaste sommaren i mannaminne. Hur skulle det påverka fisket i fjällen? Rapporter från Adolfströmsbloggen sa ändå att fisket var bra trots den stundtals tropiska hettan. Vi var överens om att vi hellre hade det varmt och skönt än kallt och blött. Och vem vill inte det? Bilresan gick via Junsele, Åsele, Vilhelmina och Sorsele. Vi passerade många vattendrag med extremt lågt vattenstånd så jag blev lite orolig hur det skulle se ut i jokken vi skulle fiska i.

Synen av Gavvasjaure från helikoptern.

Helikoptern tog oss snabbt upp till fjällsjön, Gavvasjaure, där vi hyrt vår stuga. Skönt att slippa sova i tält. Under tiden som jag packade upp rodde pojkarna, Alexander och Kristofer, till en stuga lite längre bort för att hämta en utombordare vi fått låna. Kristofer sken som en sol när de kom tillbaka. Nytt pers på öring. Lovade gott inför fortsättningen. På kvällen fiskade vi i den övre delen av jokken. P.g.a lågt vattenstånd var det mycket svårfiskat, mest öring i de mindre storlekarna nappade. När det närmade sig midnatt fick Alexander ändå en vacker öring på dryga halvkilot. Maten fixad. Stektes och avnjöts direkt när vi kom till stugan.

Nattfiske i Arjeplogs fjällvärld

Dag två inleddes på sjön. Långedrag med spin´n glo fungerade utmärkt. Vi fick inga stora fiskar men desto fler, mest röding. Återigen fick Kristofer skina ikapp med solen då han aldrig tidigare fångat denna vackra fisk. Ibland stannade vi upp och kastade mot vak med Dynamiten i varierande färg och fick på så sätt upp några öringar. Vi praktiserade ”catch and release” då det var alldeles för varmt att spara fisken några timmar till det var dags att äta. Vattentemperaturen gjorde att vi var tvungna att se till att fisken återhämtade sig väl innan de lösgjordes från håven. Det var inget snack om att vi skulle få fisk hela dagen och kvällen så vi kände att vi inte behövde behålla några. Och så blev det, eller….?

För att komma till tjärnen med ”storfisken”, som stugvärden tipsade om, var vi tvungna att passera jokkens utlopp i sjön och det gjorde vi med roddbåten. Vi drog upp den på stranden några hundra meter efter jokken och förberedde oss på en halvtimmes vandring till rödingtjärnen. Det var en lätt stigning och när vi kom längre upp i terrängen kunde vi konstatera att vi nog inte skulle klara oss från regnet som närmade sig från fjällen söder om oss. Regnet drog in men det var ganska lätt så vi fortsatte mot målet. Tio minuter innan vi skulle vara framme, och vi var på vandringens högsta punkt, drabbade regnet och åskvädret oss med sådan styrka att vi beslöt att ta oss hemåt utan att ha fiskat.

Kristofer med en röding från Rijbas.

Vi styrde kosan mot jokken för att om möjligt hitta ett vadställe för vi ville undvika att ta båten i ovädret. Men något sådant hittade vi inte, så det var bara att styra kosan mot båten. Blöta och stressade nådde vi den så småningom. Då, när vi precis skjutit ut den, slog ovädret till med full kraft. Vinden och vågorna pressade oss mot klippblocken som kantade stranden mot jokken. Jag ryckte och slet i startsnöret på utombordaren som bara hostade till och stannade.

–”Ni måste ro grabbar!”, skrek jag med en aning panik i rösten. Båda sönerna tog i så det knakade i årorna. Stormen tog oss rätt i sidan och båten krängde från vänster till höger hela tiden, årorna var ena ögonblicket djupt i vattnet för att i nästa vispa verkningslöst i luften. Precis när vi tagit oss förbi de mest hotande stenarna utanför jokken skrapade det till i skrovet och vi fick tvärstopp. Vi hade rott på grund, en stenformation precis under vattenytan, båten krängde mer och mer och jag bedömde snabbt möjligheten att ta oss iland om vi skulle kantra, drygt 20 meter till stranden, medvind och förhoppningsvis snart grunt, det kan gå bra. När vi bara väntade på att nästa våg skulle välta oss vickade vi loss. Full fart framåt.

-”Vi måste hitta ett sätt att ta oss iland, vi orkar inte ro mycket längre!” utbrast Alex frustrerat. Tillfället yppade sig strax. Bakom en klippudde hittade vi lite lä där vi, med stor lättnad, kunde dra upp båten för att fortsätta till fots. Genomblöta men upprymda av att klarat oss helskinnade plöjde vi fram genom videbuskarna. Det dröjde inte länge innan jag fastnade med stöveln i en buske och sakta, baktung av ryggsäcken, lade mig på rygg i videt, sprattlande som en sköldpadda. –”Farsan, sluta filma som Neymar!” Hånad blev man av yngste sonen minsann. Vi garvade stort. Det blev frystorkat till middag den kvällen.

En vacker röding beundras.

3:e dagen. Prognosen från yr.no var lovande. Lite lätt regn på förmiddagen skulle följas av växlande molnighet. Vi gick upp före lunch, ca 45 minuters vandring med 180 meters stigning upp till Ribasåive, ett fjäll 911 meter över havet. Nedanför breder Ribasjaure lockande ut sig och i fonden härskar det majestätiska Svaipa. Alex har riggat sin kamera för lite fina foton när de första regndropparna faller. Plötsligt hörs ett sprakande och knastrande ljud från Kristofers kolfiberspö, åskan aviserar sin ankomst. Vi slänger från oss alla spön och ställer oss nära ett stenblock för att ta skydd mot regnet som nu på allvar försöker dränka oss. Vi inser att vi inte kan stå kvar utan måste söka bättre skydd mest med tanke på Alexanders dyrbara kamerautrustning. Jag kikar runt i hällregnet och ser en hålighet under en klippa där han kan stoppa undan ryggsäcken med kameran. Åskan är alldeles över oss nu. Det smäller, blixtrar och piskar regn över fjället. En helt annan och lite skrämmande upplevelse att möta naturens krafter så högt upp i terrängen.

Så småningom, när vi fått lite andrum från ovädret, beslutar vi att ta oss hem till stugan för att värma oss med lite mat och byta till torra kläder. Sagt och gjort. Väl varma och torra, väljer vi att vandra tillbaka upp mot fjället och sjön. Vilket vi inte kommer att ångra! Vädret är nu bra igen. Framme vid sjön spänner vi upp en tarp, utifall att.

Fisket är strålande. Direkt får Kristofer en liten röding och det dröjer inte länge förrän Alexander ropar på assistans med håv. Den vackraste röding jag sett hamnar i maskorna och fotas och beundras innan den blir till en delikat sashimi med soja och wasabi vid strandkanten. Rödingarna dominerar, helt klart, i sjön. En och annan öring landas också men rödingarna är många fler. Fantastiskt att se dem simma efter draget i det klara vattnet med sina utspärrade bröstfenor med vita kanter och den orangeröda buken som flammar till när de vänder.

En vacker röding

Den fjärde dagen är också den sista hela innan återresan. Morgonen hälsar oss med vackert väder. Pojkarna ror ut en tur med båten och jag provar lite flugfiske vi ett bäckutlopp. Öringarna är på hugget och jag lyckas kroka några mindre. Vi äter en tidig middag, stekt rödingfilé med buljongkokta snabbnudlar och stekt lök.

När kvällen är ung går vi ner till den del av jokken jag är bekant med sedan tidigare. Jag konstaterar att det mesta är som jag minns den. Forsen, selet och nacken vid tältplatsen för 40 år sedan. En stolt far ser sina söner stå på samma plats som jag själv gjorde. De hanterar sina flugspön som de inte gjort annat trots att de är nybörjare. Och de får fisk. Inget går väl att jämföra med sina första öringar på torrfluga?

När det närmade sig midnatt kröp temperaturen ner betydligt samtidigt som sjöröken bildades och fullmånen steg upp över fjället. Den synen glömmer man aldrig. Sommaren går väl till historien, för sin ihållande tropiska värme och framför allt för de många omfattande skogsbränder som drabbade stora delar av landet. Vår pilot David, som hämtade ner oss från fjället, fick telefonsamtal från chefen när han precis kommit hem till västkusten för lite välbehövlig semester.

Sjöröken lägger sig över Badasjokk.

”Du måste komma upp igen direkt. Vi behöver dig för att täcka upp för våra behöriga helikopterförare som ska hjälpa till att vattenbomba skogsbränder”. Så även fast han inte jobbade direkt med bränderna själv, gjorde han ändå en stor insats för att andra kunde utföra sina uppdrag. Hur många sådana vardagshjältar finns det som man kanske inte tänker på?

När vi summerar våra upplevelser är det mest strapatserna och åskan vi tänker på. Hur snabbt vädret växlar i fjällkedjan och hur förberedd man måste vara. Samtidigt är vi nöjda med att vi beslöt att avbryta utflykterna och sätta säkerheten främst. Fisket var naturligtvis fantastiskt även om fisken inte var så stor. Men kvaliteten var ju helt oslagbar. Sen måste man också reflektera över hur klimatförändringarna kommer att påverka fisket i framtiden. Som det var nu var det nog för varmt i vattnet, speciellt för rödingen. Var det hela en engångsföreteelse? Vi kommer att återvända igen så får vi se

Text: Fiskeresa i Adolfström: Per-Anders Hamberg
Foto: Fiskeresa i Adolfström: Alexander Hamberg