Att det finns många som anser att det är onödigt med teoretiska kunskaper (fiskfakta) om fisken och vattnet kan inte ha mera fel. Det är ett faktum att sådana kunskaper inte bara ger en avsevärt större insikt för fiskets förutsättningar utan också lägger grunden till ett roligare och oftast ett mera givande fiske. Dessa fiskfakta kan till och med vara helt nödvändiga för att man under svåra förhållanden över huvud taget skall få chansen att känna fisk på kroken.
Fakta är att man kan tillbringa en hel livstid vid ett och samma fiskevatten men ändå inte bli riktig klok på vad det är som egentligen får fisken att hugga i en given situation på ett visst bete. Fast samtidigt är det del av sportfiskets spänning och tjusning. För tänk vad tråkigt det skulle vara att alltid säker på var fisken befinner sig och att alltid veta vilket bete den kommer hugga på.
Alla fiskar är växelvarma, vilket innebär att deras ämnesomsättning samt andra kroppsfunktioner anpassas till temperaturen i det vatten som de lever i. På grund av det blir fisken slö och mindre rörlig när vattentemperaturen sjunker samtidigt som den minskar födointaget till ett minimum i kallt vatten. Desto kallare vatten ju mindre äter den även om det finns gott om föda i närheten, vilket är det huvudsakliga skälet till att det brukar bli svårare att locka fisken till hugg ju lägre vattentemperaturen är.
Trivseltemperatur
Alla fiskearter har sin särskilda trivseltemperatur vilket innebär att fisken är mest aktiv inom ett visst temperaturområde. Alltför kallt eller varmt vatten i förhållande till trivseltemperaturen påverkar fisket negativt, vilket gör att med rätt fiskfakta kan man fiskelyckan bli större. Självklart försöker fisken själv att aktivt söka upp områden eller vattenskikt där temperaturen ur trivselsynpunkt upplevs som mer behaglig. När vattnet kyls ned, till exempel under höst och vinter, söker sig fisken till de för tillfälligt varmaste platserna, oftast i närheten av botten. På våren, när vattnet snabbt värms upp i ytan och i grunda vikar, söker den sig till dessa relativt varma platser. På sommaren emellertid, när ytvattnet är varmast, drar sig fisken åter mot djupare, svalare vatten, tills den hittar en nivå där vattentemperaturen är gynnsammast för dess trivseltemperatur. Så för att öka fångstchanserna bör man därför alltid försöka fiska i de vattenskikt där vattentemperaturen överensstämmer med den aktuella artens trivseltemperatur.
För att kunna orientera sig i tillvaron använder fisken, precis som oss människor, sina sinnen. Dessa är syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Dessutom har alla fiskarter en sidolinje, ett slags hörselorgan som löper från huvud till stjärt. Med denna kan fisken inte bara känna tryckvågor i vattnet utan även bestämma riktningen på dem. Denna sidolinje är till ett stort hjälpmedel för fiskar i sitt sökande efter föda till exempel på natten, på stora djup och i grumliga vatten.
De flesta intressanta fiskarterna för sportfiskare jagar dock föda främst med synen. Fiskens ögon är konstruerade så att den faktiskt kan se åt två håll samtidigt, för att bedöma exakt avstånd kan fisken även fixera ett föremål med bägge ögonen. Detta synfält, som brukar kallas för fiskens fönster ligger rakt framför fisken och är ganska snävt och bara anpassat till relativt korta avstånd.
Fiskfakta
Här finner du fiskfakta på populära fiskarter » som sportfiskas i Sverige. Fiskfakta kommer att utökas allt eftersom om det är någon speciell fiskart som du tycker det saknas fiskfakta om så skicka gärna in fiskfakta på mejlen om den fiskarten till fiskfakta@fiskemagasinet.se
Abborre
Abborren leker på grunt vatten tidigt på våren, varefter den drar ut på djupare vatten. Medan abborren i grunda sjöar och älvar för en vagabondliknande tillvaro, finner man i de större sjöarna en pelagisk abborre som jagar på djupare vatten och en typisk grundvattenabborre som påträffas längs stränderna nästan året om.
Abborren trivs bäst i klara vatten, eftersom den är en utpräglad rovfisk. I grumliga vatten är dock abborrens lekmöjligheter ofta bättre och varken ägg eller yngel upptäcks lika lätt av andra fiskar. Därför brukar man i många färgade vatten finna ett stort bestånd av småabborrar, så kallade tusenbröder. Abborren är sällskaplig och lever nästan överallt i små eller större stim. De samlas på djupkanter, grundbankar, i åarnas djupare delar, vid båtbryggor eller bropelare. Abborren har relativt hög trivseltemperatur 18-20 grader fast den gör vissa temperaturbetingade vandringar.
Asp
Asp tillhör familjen karpfiskar. Arten förekommer i Götaland och Svealand och finns i älvar och åar. Aspen kan bli mycket storväxt, de största exemplaren blir över 1 meter långa och kan väga över 12 kg. Fiskeförbud efter asp råder under perioden april–maj i alla vattendrag som mynnar i Hjälmaren, Vänern och Mälaren.
I Sverige finns asp huvudsakligen i de stora sjöarna Vänern, Hjälmaren och Mälaren eller vattendrag som mynnar i dessa. Mindre bestånd finns i sjösystemet Roxen, Boren Edsån och Glan. Mindre bestånd finns även i Emån, Dalälven och Göta älv.[21] Beståndens status i Emån och Dalälven är osäkra och kan vara utrotade. Den finns en leklokal i Edsån i Rotebro där aspen kan ses leka varje vår. Asp har även påträffats i sjön Ärlången i Östergötland
Aspen skiljer sig från de övriga svenska karpfiskarna genom att vara en utpräglad rovfisk. För unga aspar består födan troligen av plankton och senare av mindre djur som maskar och snäckor innan aspen övergår till fiskdiet. Troligen föredrar aspen mindre fiskar som löja, mört och nors.
Aspen vandrar upp i vattendrag för att leka under april-maj. Leken startar när vattentemperaturen överstiger 6 °C, vilket i Uppland ofta sammanfaller med sista veckan i april. Leken sker på strömmande och forsande platser med stenig botten som ofta är rikligt beväxt med vattenmossa.
Gädda
När vattnet på våren värms upp söker sig gäddorna in för lek. Hongäddorna är betydligt större än hangäddorna. Gäddan har god aptit och den föredrar bytesfisk som i storlek motsvara 10-15 % av gäddans vikt. I vatten med riklig tillgång på bytesfisk föredrar i regel gäddan en större måltid 1-2 gånger i veckan istället för att jaga många små bytesfiskar. Detta sätt att jaga kännetecknar bestånd av större fisk medan mindre gäddor hela tiden befinner sig i en tillväxtfas och därför äter oftare. Gäddan är även kannibal och äter dessutom mycket annat än just fisk, bland annat grodor, vattensorkar och fågelungar.
Gäddan jagar främst med synen men har även utvecklat smak- och luktsinne, vilket bekräftas av att det går utmärkt att fånga gädda med död betesfisk. Gäddan är mest aktiv under dygnets ljusa timmar och undersökningar har visat att aktiviteten är nästan obefintlig i mörker.
Gäddan är en kallvatten fisk och uppehåller sig därför oftast vid botten men det händer att den uppträder betydligt högre upp. Den är mycket aktiv under framför allt tiden efter leken och hösten. Detta är också de perioder då den ofta befinner sig på grundare vatten. Under sommaren uppsöker den djupare vatten bland annat djupkanter och grundbankar. Men i kallt klimat kan man fiska efter stora gäddor på grunt vatten hela sommaren. Gäddan är aktiv och äter mellan 0,5 och 22 grader och dess optimala trivseltemperatur ligger vid 12-14 grader.
Gös
Gösen leker från slutet av mars till början eller mitten av april. Den kräver dock högra temperatur än gäddan. Gösen har ett särskilt sätt att jaga på, vilket även formen och kroppsbyggnaden avslöjar. Fisken är inte lika slant som gäddan och klarar därför inte att simma snabbt. Ögonen är stora och gösens mörkerseende är utmärkt. Gösen är skapt att leva på botten där den kan följa bytet över långa avstånd. Gösen är generellt aktiv i mulet väder och på natten.
På sommaren drar sig gösen ut till sjöarnas grundbankar och djupkanter men under kvällen och natten söker den sig in på grundare vatten eller högre upp i vattnet, i båda fallen för att jaga. Fram på morgonen när det ljusnar söker den sig åter ut på djupt vatten. Dessa dygnsvandringar inträffar även under hösten. Gösen föredrar alltid hård botten såsom sten, sand, klippor, grundbankar och kanter. Framför allt mindre gösar är sällskapliga och går ofta i småstim, större gösar är i regel enstöringar. Gösens är aktiv och födointaget är som allra störst mellan 15 och 23 grader. Gösens optimala trivseltemperatur, ligger vid +19 grader.
Harr
Harren leker på våren och skiljer sig alltså från övriga svenska laxfiskar som alla är höst- eller vinterlekande. Harr som har övervintrat i vattendrag och insjöar börjar lekvandringen redan under islossningen. De flesta vuxna harrarna lämnar sina övervintringsplatser, där de varit stationära över vintern, och uppsöker lämpliga delar av större eller mindre vattendrag för leken. Sjölevande bestånd leker oftast i in- och utlopp till sjön. I Sverige leker harren vanligtvis mellan april och juni, vid vattentemperaturer mellan 4-12°C, den optimala lektemperaturen ligger dock mellan 5-7°C. Leken kan pågå upptill fyra veckor.
Till en början äter harrynglen djurplankton. De växer snabbt och uppnår 10 cm:s längd under den första sommaren. Unga och vuxna harrar äter bl.a. bottendjur, insekter från vattenytan och fisk. Harrarna är stationära, lever ofta i glesa stim, men sprider sig redan efter den första sommaren. De mest snabbvuxna harrarna når en längd om 40 cm på 4 år. För de långsammaste tar det 10 år för att nå 40 cm. De äldsta harrarna blir omkring 15-20 år. Maxvikt i Sverige ca 3 kg, harrar på ca 1 kg är ca sju år gamla.
I den södra delen av det svenska utbredningsområdet är bestånden relativt glesa för att tätna längre norrut när harren trivs bäst i rinnande, syrerikt kallt vatten. Förutom kustlevande populationer (i områden med en salthalt under 5,5‰) finns relativt allmänt strömlevande harr i många av de större och mellanstora vattendragen. Harren förekommer i Sverige mycket sällan i vattendrag med en medelbredd mindre än 5 m. Långt norrut återfinns också de flesta sjölevande populationerna av harr i Sverige.
En bra fiskeperiod är direkt efter leken. Juli med värme och högtryck medför ofta att vattentemperaturen stiger i våra strömmar samtidigt som vattenflödet minskar. Fisken, speciellt den större harren, kan under långa perioder bli rejält svårflörtad. Under augusti dominerar nattsländorna vilket medför att fisket fortsätter att vara bäst under sen eftermiddag och kväll. Augusti kan också medföra låga vattenflöden och höga vattentemperaturer vilket stundtals kan göra fisket vanskligt. September är en bra harrmånad. Torrflugefiske på de lite lugnare selen och i sjöarna kan ge högtidsstunder.
Havsöring
Havsöringen leker på hösten och ynglen uppehåller sig 1-3 år i vattendraget, varifrån de 16-22 cm långa så kallade smolten under mars-april vandrar ut i havet för att redan samma år eller året därpå återvända oftast till samma vattendrag. De utlekta fiskarna vandrar ut i havet under tidig vår. I havet återvinner havsöringen under loppet av några veckor sin kondition och den blir blank och fet. Fram på hösten vandrar havsöringen åter upp i vattendragen.
Uppgången börjar tidigt i de stora vattendragen men i de mindre börjar havsöringen stiga först fram på hösten. Havsöringen går upp i vattendragen i skydd av mörkret och den väljer ofta mörka och skyddade viloplatser. Havsöringen äter inte i sötvatten men om ändå skulle göra det så beror det inte på hunger. Uppvandringsfiskens huggvilja hänger samman med utvecklingen av lekdräkt, mjölke och rom. Ju blankare fisken är och ju mindre utvecklad rom respektive mjölke, desto större är chansen att den skall hugga i sötvatten. Färgad fisk hugger däremot inte så gärna, med undantag av kraftig färgade fiskar som kan bli aggressiva när tidpunkten för leken närmar sig.
Havsöringsuppgången är störst i samband med stigande vatten och högt vattenstånd och därför brukar fisket vara bäst vid högt vattenstånd. Nyuppstigen, blank havsöring har fortfarande kvar sin hugginstinkt efter tiden i saltvatten och hugger regelbundet i större vattendrag, medan fisket i mindre vattendrag brukar vara bäst under kvällen, natten och morgonen. Det är också stor skillnad på havsöringens huggbeteende i olika miljöer. Havsöringens optimala trivseltemperatur är mellan 4-9 grader.
Lax
I svenska vatten finns förenklat sett två olika bestånd av lax: den egentliga atlantlaxen och den baltiska laxen. Den senare anses vara en avsnörd del av en ursprunglig atlantlevande stam. En senare avsnörning har skett i Vänern, där en tredje undergrupp – ”vänerlax”, eller ibland något felaktigt ”gullspångslax” – finns. Varje laxförande vattendrag bär dessutom sin egen genotyp, vilken på spontanbasis låter sig blandas endast marginellt med genmaterial från andra vattendrag.
Laxen i Östersjöområdet är en egen genetisk grupp som härstammar från Nordatlantiska laxen. Man tror att att laxen spred sig upp i vattendrag från istidens tidiga issjöar samt senare genom de nordligaste älvarna förbindelse med Atlanten under perioden Yoldia havet. När förbindelsen till Atlanten senare försvann hindrades laxen i Östersjön från att vandra ut. Denna isolering varade i ungefär två tusen år, numera vandrar Östersjölaxen ytterst sällan ut i Kattegatt, Skagerack eller till Atlanten. Av märkta lasxsmolt i Östersjöområdet har endast 0,04% återfångats utanför Östersjön. Laxens huvudsakliga uppväxtområden i havet är i hela Österjön söder om Åland, oavsett vilken älv de utvandrat.
Laxen leker i älvarna och stannar där i 2-4 år, varefter den vandrar ut i Östersjön för tillväxt. Denna havsperiod varar i 1-4 år då den återvänder för lek. Några laxar nästan uteslutande hannar kan återvända till älven efter endast ett år i havet (sk grilsen) och kan återkomma för lek flera gånger. Över 95 % av laxen hittar tillbaka till sin hemälv, störst propotion av felvandring sker bland grilsen. Laxen börjar sin vandring från Södra Östersjön i april-juni mot sina älvar i Norr. Vad som sätter igång denna vandring är troligen vattentemperatur samt antal soltimmar per dygn, som ökar efter vintern. Undersökningar visar att vandringslaxen simmar i rask takt mot sin älv. I vandringen undviker laxen dom centrala delarna av Östersjön och simmar nästan uteslutande längst med kustlinjen tills den når området för sin hemflod. Dom flesta fiskarna simmar en sträcka på 25-45 km per dygn under vandringen. Orienteringen till hemälven sker sannolikt genom så kallad solkompass och luktminne. Det huvudsakliga vandringsdjupet för laxen ligger mellan 1 och 12 meter. Det vandringsdjup som gäller för dagen styrs mest av temperaturen och fisken simmar helst i spannet 7-10 grader, vilket motsvarar laxens trivseltemperatur.
Laxen har liknande drag som havsöringen när den går upp i älvarna, ju blankare fisken är och ju mindre utvecklad rom respektive mjölke, desto större är chansen att den skall hugga i sötvatten. Färgad fisk hugger däremot inte så gärna, med undantag av kraftig färgade fiskar som kan bli aggressiva när tidpunkten för leken närmar sig.
Regnbågslax
Regnbågen är ingen naturlig fisk i Sverige utan den odlas och sätts i svenska sjöar för sportfiske. Den är en populär fisk just för att den är lättfångad och kämpar väl. Den benämns även som laxforell. Regnbågen liknar bäcköringen i sin kroppsform och fått sitt namn för att den har längs sidorna ett brett skinande rödviolett band med svarta fläckar.
Regnbågen äter olika insekter som finns i den sjö som den är inplanterad i fast den äter även andra fiskar. Den fiskas under hela året men under högsommaren är den ganska orörlig av sig på grund av det varma vattnet och drar sig oftast ner till botten, till svalare vatten. Regnbågens trivseltemperatur ligger mellan 8-15 grader.
Röding
I likhet med sina släktingar lax och öring leker rödingen på hösten. I motsats till de andra leker rödingen på grus- och stenbottnar vid grynnor och strandbrinkar, vanligen på 3-5 meters djup i oktober-november. Rödingens yngel kläcks på våren och rödingarna är relativt stationära.
Det är framför allt genom färgen som man kan skilja rödingen från sina släktingar lax och öring. Bukens färg hos en röding i lekdräkt skiftar från orange till djuprött, ryggen är mörk med skiftningar i blått och grönt. Röding existerar naturligt i Sverige som två närbesläktade arter, storröding och fjällröding. Sidorna har fläckar i gult och rött och fenornas vita kanter är typiska för alla rödingar. Rygg- och analfenorna saknar vita fläckar på storrödingen i motsats till fjällrödingen. Rödingen har fått sitt namn från fornsvenskans rödhinger, vilket syftar på den röda buken.
Storröding, som är den större arten, finns i många sjöar i södra Sverige såsom Vättern, Sommen, Mycklaflon och Ören. Den kan bli över 80 centimeter lång och väga över 10 kilo. En storröding kan bli 25 år. Under den varmare delen av året uppehåller sig storrödingen huvuddelen av tiden under det så kallade språngskiktet, varför fisket då bör inriktas på djup mellan ca 15-35 m. Under de kallare delarna av året rör sig storrödingen även i de högre vattenlagren. Storrödingen har oftast ganska korta, intensiva huggperioder och det är inte säkert att du valt fel bete eller djup, utan att storrödingarna för stunden vilar sig mellan huggperioderna. Födan söks mestadels pelagiskt. Yngre individer lever främst av insektslarver, kräftdjur, snäckor och musslor. Vuxna fiskar föredrar siklöja och nors.
Fjällröding som till skillnad från öringen födosöker den i lägre vattentemperaturer. Därför blir fångsten i sjöar som har både röding och öring oftast mest röding vintertid. Det förekommer i mindre vattendrag att fjällrödingen även livnär sig på sin egen art. Till skillnad från öringen så är det mer utbrett att fjällrödingen rör sig i mindre stim.
Den trivs bäst i kallt och klart vatten, till exempel i Lapplands djupa fjällsjöar. Fiskens färgteckning är beroende på levnadsområdet men till skillnad från fiskar i släktet laxfiskar har den en vit del vid buk- och analfena. Under tiden där fjällröding lekar skiftar den vita buken hos honor färg till röd. Arten har särskild små fjäll. Vuxna djur är vanligtvis 40 till 85 centimeter lång, Och kan väga uppemot 8,5 kilo. Oberoende på storleken ligger medellivslängden vid 40 år.
Fjällröding vistas gärna djupt i sjön. Den livnär sig av larv, insekter, musslor och småfiskar, till exempel elritsa. Mindre fjällrödingar äter plankton. Angående parningsbete finns två varianter. Den första varianten lägger rommen på växter i strandlinjens närhet och lekar mellan september och januari. Den andra varianten lägger rommen på bottnen 20 till 80 meter under vattenytan och lekar i juli och augusti.
Öring
Öringen förekommer i en rad olika miljöformer och i tre olika raser havs-, insjö- och bäcköring. Öringen skiljer sig ofta i storlek och utseende. Efter leken, som på norra halvklotet sker från oktober till december, utvecklas äggen och öringsynglen blir revirhävdande, en egenskap som följer dem resten av livet i strömmande vatten. Öringens har olika aktivitetsperioder som främst styrs av insektslivets utveckling. Bäcköringen har huvudsakligen sina aktiva perioder under morgonen och kvällen samt en kortare period mitt på dagen.
Öringen lever av insekter, larver, mask och fiskyngel och brukar med tiden även uppvisa kannibalistiska tendenser. I strömmande vatten består födan till 90 % av insekter som driver i strömmen och 10 % består av ytinsekter. Öringen jagar med synen men flera undersökningar har visat att även sidolinjeorganet används.
Öringens ståndplatser utgörs av sådan ställen där den kan förbruka så lite energi som möjligt för att hålla sig kvar i strömmen, men där det samtidigt finns rikligt med föda, det vill säga strömkanter, strandkanter och hålor. Bäcköringen väljer ofta skuggiga ståndplatser.
Öringen lever också i sjöar, från de minsta till de största. I mindre sjöar kryssar fisken omkring, ofta i strandzonen. Här lever den främst på insekter, kräftdjur, larver, maskar och fiskyngel. Framför allt vegetationsrika områden, uddar, landtungor och grundflak lockar till sig fisken, likaså är utlopp från bäckar säkra platser. Under sommaren drar sig fisken ut på djupare vatten men den kommer ofta in till land morgon och kväll. Medan bäcköringen i strömmande vatten kan vara svårfångad är fisken i sjöar mer huggvillig. Öringens trivseltemperatur ligger mellan 6-16 grader.