Min första Skagitlax

I detta fiskereportage, Min första Skagitlax i Fisketidningen, tar Jim Wennmark och hans pappa med oss på en fiskeresa till Skagit i Norge.

Nya förutsättningar, nya möjligheter heter det ju. Det gäller bara att se dom. I mitt fall handlade det mycket om chansen till lite extra pengar att spendera på mitt flugfiske. Det nya jobbet kunde inte ha kommit lägligare. Laxsäsongen hade börjat lida mot sitt slut och jag hade, om sanningen ska fram, gått ganska länge och funderat på att investera i ett nytt flugspö. Men ekonomin hade väl inte riktigt tillåtit några större utsvävningar i och med husköp och lite sånt.

Nu erbjöds chansen att jobba lite jour över jul och nyår och därmed också möjligheten att få in dom där pengarna som jag oavkortat skulle kunna lägga på det där flugspöt. Visst var det både drygt och tråkigt att inte kunna vara ledig över helgerna med va fan! Det var ju för en god sak. Även om inte alla i min omgivning såg det självklara i det hela.

Julen och nyåret passerade och jag väntade på den 25:e som en rekryt väntar på muck.  På löningsdagen satt jag mig i bilen efter jobbet och styrde kosan in till min favoritfiskebutik i Gävle. Det var det perfekta tillfället att snacka flugspö. Nästan ensam i butiken fick jag precis den tid och uppmärksamhet jag behövde. Efter lite diskuterande och provsvingande av diverse sköna spön föll valet på ett Hardy Swift 13-fot klass 8. En dröm i en spötub.

Jims drömspö

Nöjd med köpet begav jag mig hem och placerade spöet långt in i garderoben bland all den andra utrustningen. Det var ju ändå inget fiske att bedriva och för att inte ångesten över att inte kunna fiska skulle bli allt för påtaglig så var det lika bra att gömma skatten ett tag till.

Vintern och våren spenderade jag mycket framför datorn i vild jakt på information. Jag hade hört talas om nått för mig helt nytt, Skagit. Jag fullkomligt sög i mig all information jag kunde komma över. Kollade på youtube, googlade, pratade med vänner och bekanta som redan lärt sig tekniken. Allt pekade åt samma håll. Den här tekniken måste jag bara prova.
Nu hade jag ju ändå ett spö som skulle fungera bra för den här tekniken så varför inte göra slag i saken?

Sagt och gjort så blev det en tripp till in till favoritbutiken för att nu utrusta mig med en uppsättning linor och spetsar. Återigen nöjd med min investering for jag hem. Men nu var det hög tid att ta fram den där skatten som jag så väl gömt långt in i garderoben den där kalla vinterdagen.

Då slog det mig! Om tre veckor går den årliga Norgeresan av stapeln. Tre veckor!! Hur i hela friden tänker jag??! Ska jag lära mig ett helt nytt sätt att kasta och fiska på bara tre veckor?? Dessutom kan jag ju inte leva efter älven dom där tre sista veckorna. Man har ju i alla fall jobb, familj och hus.

Nåja några vändor hinner jag ju med. Så det jag hinner med att lära mig hinner jag. Resten får jag lära mig på plats, tänkte jag. Med facit i hand så hann jag med två dagar efter Dalävlen i Älvkarleby innan det var dags att åka till Norge. En dag av total frustration och ångest. Vad f-n hade jag gjort??! Andra dagen började väl ungefär som den första slutade. Dåliga kasst utan att egentligen veta vad jag gjorde för fel. Men allt efter som dagen led och jag nötte vidare så började kasten att bli bättre och bättre. Som tur var så bestämde jag mig tidigt för att bara inrikta mig på ett specifikt kast. Valet föll ganska naturligt på det så kallade Perry Poke-kastet.

Med ny utrustning och ett halvdåligt intränat Perry Poke i bagaget packade vi, min kära far och jag, bilen för vidare färd mot Nordkringens vatten i Stjördalselva i Norge. Förväntningarna kunde inte vara högre. Det var en av de längsta bilfärder jag varit med om kändes det som. Trotts att jag så många gånger åkt denna väg så kändes det som en besvikelse varje gång vi kom ur en kurva eller över ett krön bara för att se att älven fortfarande lyste med sin frånvaro.

Men så äntligen! Vid Meråker ser vi älven och den ser så fin ut. Perfekt vattenföring av vad vi kan se från vägen. Vi fortsätter med älven ringlandes utefter vår vänstersida i flera kilometer innan vi till slut svänger in på gården där vi sen flera år tillbaks har vårt boende.  Alla bilar sluter upp och det är en procedur att heja på alla och utdela dom där obligatoriska gliringarna som hör till.

Jag är grymt otålig. Jag vill ut efter älven snarast möjligt och bara få lägga ut min fluga i strömmen. Men först ska alla de sedvanliga ritualerna avklaras. Packning ska packas upp, rum ska fördelas (även om samma personer alltid sover i samma rum år efter år!), mat ska göras och ätas tillsammans. Missförstå mig inte. Jag gillar allt det där men just detta år är suget efter fisket några snäpp extra.

Så efter nån timmes riggande och roddande så är det äntligen dags. Spöt är riggat, linor och flugor ligger i varsin ficka i vadarjackan och vadarbyxorna är på. Vi åker ner till älven för ett första försök.

Vi blir tilldelade min favoritsträcka som förstasträcka. Kan inte bli bättre anser jag. Solen skiner och det börjar antydas om en fin sommarkväll. Jag sätter mig ner i båten som min far ska ro oss över till andra sidan med. Vattnet kluckar mot botten av den och nu håller fjärilarna i min mage på att hitta ut ur munnen på mig. Pappa knuffar till båten och kliver sen i han också. Vi är ute. Det behövs inte många årtag från hans vana roddararmar för att få in båten på den andra stranden.

Snäll och uppmärksam som min far är så ser han nog hur pass sugen jag är att få börja fiska. Gå först du säger han. Jag vill inget hellre men svarar ändå att han kan få gå först om han vill. Han skakar på huvudet och ler. Han vet. Jag tar mitt spö och börjar förväntansfullt att gå uppströms en bit. Jag tänker att nu ska jag fiska av hela sträckan. Från början till slut. Så långt jag kan.

Till en början är det ganska trångt bakom mig och mina ovana kast är långt ifrån bra. Men ju mer öppet det blir ju mer vågar jag ta ut svängarna och kasten sitter allt bättre.  Jag kommer ungefär halvvägs ner på sträckan när pappa bestämmer sig för att gå i ovanför mig. Vi fiskar vidare ner längs älven några tiotal meter i total tystnad och förväntan. Jag fiskar förbi det område som brukar hålla fisk och kommer in i ett mer svalt område. Känslan av att det inte kommer att komma något hugg den här vändan börjar så smått att infinna sig. Men jag hade ju intalat mig att jag skulle fiska av varenda centimeter av den här sträckan så så får det bli.

Jims pappa väntar på hugg

Ett par kasst till och lika många steg nedströms hinner jag ta innan jag ser den. Den första laxen har visat sig! Ett problem bara. Den visade sig strax uppströms mig. Jag hade således inte en chans att fiska på den. Men pappa har ju!  Jag vänder mig upp för älven och av nån anledning så har han gått upp. Han sitter och knyter på ny fluga eller nått. Jag skriker till han att nu måste han ner i älven.

– Det kommer fisk!

Jag beslutar mig för att ta upp mina grejer och låta farsgubben fiska ostört på den. Men utan nån som helst lycka. Vi varken ser eller känner nån mer fisk den repan. Det är dags för en snabb kopp kaffe innan nästa runda.

Vi sitter och pratar om våra förväntningar på den kommande veckan och hur skönt det är att vara tillbaks igen.
Så går vi tillbaks ut igen. Pappa först den här gången. Han börjar längst upp igen och fiskar sig metodiskt ner efter sträckan. När han kommit tillräckligt långt ner så kliver även jag i. Återigen så fiskar vi i tystnad i släptåg efter varandra.

Pappa fiskar sig långt ner på sträckan men när kasten inte räcker till längre och strömmen fullkomligt kastar in hans lina till stranden igen så tar han upp grejorna och vänder upp till båten igen. När han passerar mig säger jag åt honom att jag ska försöka fiska av djupfåran på andra sidan innan brytet. Nu sitter kasten riktigt bra och linan sträcker fint trotts den tunga sjuktoppen och den stora yviga flugan.

Jag fiskar mig ner och hoppas för varje kasst att nån stackars lax ska få syn på min stora svarta fluga. Men för varje kasst och varje steg jag tar så närmar jag mig det oundvikliga. Jag intalar mig själv att jag bara ska göra fem kast till. Sen får det vara bra. Första kastet blir riktigt bra. Jag landar flugan precis där jag vill ha den och den sjunker så snabb som jag vill att den ska göra. Men ingen lax vill ha flugan det här kastet heller.

Kasst nummer två blir lika bra det. Flugan landar där jag vill och jag mendar linan för att ge flugan lite extra tid till att sjunka. Strömmen är stark och tar ett rejält tag i linan. Jag mendar igen för att sakta av på farten. När väl strömmen tar tag i linan igen så känner jag det! Först som en liten knuff på flugan och sen en riktig explosion i änden av tafsen. På ren instinkt lyfter jag spöt i ett mothugg och det råder inga som helst tvivel. Jag har lyckats kroka upp min först Skagitlax!

Fighten låter inte vänta på sig. Det är utan tvekan en nystigen lax som tagit min stora fluga. Den vill ner för den fors den just kommit upp från men jag vill annat. Det finns inte så stora möjligheter att kunna landa en lax man släpper ner där. Det vet jag av erfarenhet. Nu får verkligen det nya spöt bekänna färg. Jag börjar bli lite orolig att jag valt att köra med allt för klena grejer. Men det är som om fisken mindes hur jobbigt det varit att ta sig upp för forsen. För just när den kommer ner till brytet så stannar den. Jag släpper lite på trycket och nu vänder den. Den följer sakta och beskedligt med mig upp några välbehövliga meter in på lite djupare och lugnare vatten.

Nu slår det mig. Jag tittar upp för älven för att se var farsgubben håller hus. Han måste ju ha sett att jag har fisk på? Men nej då.

Han sitter och filosoferar hundra meter upp och har inte märkt ett dugg. Jag visslar och ropar men han hör mig inte. Jag måste ha hjälp med landningen av den här för jag är osäker på om jag kommer att klara det själv. Så tar jag i från tårna när samtidigt fisken får för sig att komma som skjuten ur en kanon. Ett riktigt hopp bjuder den på. Hela fisken är blottlagd och det slår som blixtar från den när den träffas av kvällssolen. Nu hör han mig äntligen. Han kommer springandes ner för strandbrinken med videokameran i högsta hugg.

Jims första Skagitlax

Laxen bjuder på en härlig fight med allt från lite längre rusningar till att bara stå och gruffa efter botten. Jag får tillslut in den på grundvattnet och den lägger sig på sida flera gånger. Men det strida vattnet och snåriga strandkanten gör landningen till ett äventyr i sig.

Pappa får tag i stjärten på den en gång men laxen har allt för mycket kraft kvar. Den sliter sig ur hans grepp ganska lätt och sätter i väg ut i älven igen i en kaskad av vatten. Den är trött och jag lyckas få stopp på den ganska snabbt. Det finns bara en sak att göra. Jag får backa upp den. Jag tar mod till mig och börjar backa upp bland träd och buskar. Fisken kommer in på sida och när nosen slår i de först stenarna i strandkanten kastar sig farsgubben över den och kastar upp den bland snåren! Den är på land! Jag ha tagit och landat min fösta Skagitlax!

Den är på land.

Text & Foto: Min första Skagitlax, Jim Wennmark