I detta fiskereportage, Naken i Råsto i Fisketidningen tar Jan Hållén med oss på ett härligt fiskeäventyr i vår vackra fjällvärld.
Knappast ens vår natur och äventyrsskildrare Hans Lidman skulle nog dristat sig till att simma naken över Laino älv för att nå jungfruliga flugfiskevatten. Hans levde ju i alla fall i början av sitt fiske och skrivarkarriär i en tid då åtminstone Nordkalotten var förhållandevis okänd och orörd. Ölburkarna, de använda gasoltuberna och allehanda skräp som fiskare inte ids släpa hem eller i de bekvämaste fall tillbaka upp i helikoptern var för naturen okända företeelser.
Klockan är 12.00 den sista torsdagen i juli månad millenniets första sommar. En sommar som nog kommer att bli svår överträffad vad gäller nederbörd. Jag sitter med tre av mina barn i bilen efter att ha gjort de sista inköpen till min sedan länge planerade resa till Nordkalotten.
Slår av en händelse på bilradion och hör till min fasa att all tågtrafik mot norra Sverige över Ånge är inställd på grund av den häftiga nederbörden. Jocke min spösvingarbroder står vid en väg strax utanför Bräcke och väntar på ”väggubbar” som skall rädda vägen från en rytande liten bäck som plötsligt bröstat upp sig till en mindre älv och vill ta med vägen på sin framfart.
Min packning står klar i hallen och efter en minst sagt hysterisk timme av ringanden så äntrar jag tåget mot huvudstaden. Hela konceptet bokas om och från Sundsvall dit vår statliga järnhäst kan fara reser vi genom vårt fagra norrland hela natten och anländer till vägskälet ovanför Övre Soppero strax före den tidpunkt som den ursprungliga planen var tänkt. Nu reser vi bekvämt i egen bil men utan de hyrda cyklar som vi via buss tänkte skumpa de sista fem och en halv milen med trettiofem kilo fjällpackning till våra vinterdrömmars första etappmål, det gamla samelägret Lainovuoma.
Jan Hållén med en vacker röding
Nu kunde vi de sista milen tillbakalutade i bilsätet se de långa sugande backar som skulle betvingats under stora vedermödor. Punkteringar och skavsår i aktern kunde nu bara frambringas i fantasin och det var nog inget som vi var särdeles ledsna över.
Järkastakka-bron över den mäktiga Lainoälven blev vårt första stopp, där två till tänderna rustade spinnfiskare gör oss påminda att vi kan nog inte räkna med att bli ensamma i lappmarken detta vårt första besök i Råsto. När vi någon mil senare når vägskälet där den ena vägen går rakt fram till samebyn Järämä ser vi några skynken som visar sig vara renskinn samt några renhorn uppsatta på pålar vid vägkanten. Vid första anblicken påminner de om en markering för offerplats men kanske snarare skulle fungera som markering för plogbilen!
Nu återstår den sista spännande milen av bilväg upp till Pulsujärvi eller som jag hellre kallar platsen enligt de gamla kartorna – Lainovuoma låter både mjukare och mera musikaliskt. Nu korsar vi flera små-åar som får hjärtat att skutta jämfota av fiskefeber. Här gäller det att stilla sig och samla kraft till den dryga milen av fjällvandring som återstår innan vi når sammanflödet av Davva- och Råstoätno, där de tillsammans bildar den vackra och mäktiga Lainoälv.
Nu går det inte att undgå känslan av att ha undsluppit 5,6 mil cykeltur med svajande fjällpackning och en öm bak. Då skall sägas att dessa lyckotankar for genom skallen bara några sekunder innan vi för första gången i våra liv gjort den omtumlande bekantskapen med Råstos polarmyggor. Myggorna i Jämtland/Härjedalen som vi båda känner väl ter sig såsom en ljuv smekning i jämförelse.
När vi nu stannar och parkerar bilen i Lainovuoma ser vi 4 bilar parkerade och kort därefter möter besvikelse nummer två. En svärm av vad vi tror välkomstkommittén attackerar på bred front när vi sorterar vår packning och fördelar maten mellan bärmesarna. Mungiporna slokar för ett ögonblick, men när vi äntrat mesarna och bestämt vilken av de tre stigar som i olika riktningar slingrar sig utefter fjällsidorna vi skall välja gör återigen tillförsikten sitt segertåg genom våra kroppar.
Det bubblar bara inte i Jannes hjärta
Härligt att återigen få koncentrera sig på andningen och lunka fram genom ett för oss nytt och synnerligen säreget landskap. När du stannar upp i detta område på en av de otaliga sanddynerna som helt och hållet ligger i dagen som sedan tittar rakt ned på dina fötter, kan du inte avgöra om du befinner dig i fjällen eller utefter Hallandskusten där sanddynerna är i stort sett likadana. Bara vandringskängorna skvallrar om var och förstås – myggen!
Lite smolk i glädjebägaren i form av en kvarglömd rökpåse till fiskefångsten (den sista påsen som affären i Ö Soppero hade) gör att Joakim som är ett decennium yngre frivilligt fast förstås lite morrande stegar de tvenne kilometerna tillbaka för att hämta och det ger mig tid till att spekulera över de fyra parkerade bilar som något stört vår trappersjäl.
Det skulle senare under veckan visa sig att tre av dem hade finländare från Rovaniemiområdet som ägare. Norra finland består ju till stor del av myrmark och då ter det sig naturligt för den fiskeintresserade att resa de dryga trettio milen in i Sverige för att nå kuperad terräng med strömvatten.
När mina inväntande myrsteg efter en stund gör att vi återigen knallar jämsides är vi då äntligen på väg till resans mål. En genväg som enligt kartläsaren skulle visa sig bli en omväg jumpandes över sten i djupa rännilar drar ytterliggare ut på målet- Davvaätno. Ätno betyder älv på samiska och till en början gömmer hon sig bakom sin skyddande ravinås.
En vacker blomma vid Jokken
När vi så kränger av oss ryggsäckarna ser vi några försiktiga harrvak i eftermiddagssolen. Vi slår läger tältplatsen visar sig senare inte vara vald med någon större omsorg. Småstenar, rötter och svagt nedförslut gör att vi redan dagen efter förflyttar oss uppströms
Davvaätno och där vi finner en underbar plats vid ett stort sel med mjuk markgrönska som sovunderlag. En liten bäck gör sitt till för att fylla på det redan djupa selet och dess svaga sorl blir till skön vaggsång de närmaste dagarna.En skön plats som inmutas med blicken 360 grader runt i helvarv. En känsla som Karl-Oskar i Mobergs utvandrarna måste ha känt vid Titticacasjön i det nya landet.
Efter tältresning och matlagningsbestyr där idyllen störs av ramsor av kraftuttryck när Joakim inte bemästrar sitt nya moderna spritkök drar vi oss nedströms ungefär i höjd med vår första tältplats. Två granna sikar på runda kilot drar Jocke på lugnvattnen, den ene hamnar i rökpåsen och den andra gravas i fält. En håla i marken och ett par stenar får ersätta matkällaren och den fältgravade var nog veckans smaksensation.
Nästkommande dag fiskar vi i Davvaätno och de vältrampade stigarna samt tre tält uppströms älven ger oss en förklaring på bilarna vid Lainovuoma sameby. Nu höjer vi blicken norrut och spanar trånande mot Råstoätno som vi förstår ter sig mera jungfrulig.
Efter en riskfylld vadning över Davvaätno går vi nordväst på kompass och her sedan för avsikt att skära rakt norrut rakt på Råstoätno. Nu hamnar vi i det värsta fjällvidehav som tänkas kan. Vatten över anklarna tätt som en Amazonasdjungel med stor risk att bryta våra riggade spön tvingas vi efter mycket svärande och stönande vända om ge upp och återvända till vårt vadställe.
Jan Hållén visar upp en vacker röding
Följande dag går vi missmodiga och småfiskar längs Davva . Visserligen får vi varsin grann harr och en öring av godkänt mått men nu vill vi norrut och en plan börjar ta sig formen i mitt huvud. Vi går vidare ner mot sammanflödet Davva Råsto ätno där de båda älvarna utgör Lainoälv.
Nu får vi en fin foto och fiskepromenad sydost längs Lainoälv där det norrländska högtrycket ligger stabilt och bjuder oss en gassande sol med linkänning av några mindre harrar. Veckans roligaste öring, inte särskilt stor, men kapabel att dra ut hela min fluglina, med en kamp som sent skall glömmas.
När vi återvänder denna vår tredje dag tillbaka till sammanflödet kontrollerar jag av ståndet över Laino och är nu övertygad om kommande planer. Vid lägerelden med magen mätt av fjällfisk och så där behagligt trött som man är när man som vi så totalt vänder på dygnet kastar jag fram mina planer.
– Du Jocke! Vad säger du om att simma över Laino? Svaret låter vänta på sig en smula.
– Vaa Är du galen vattnet är ju iskallt.
– Vi kan väl i alla fall gå ner och kolla? Sagt och gjort. Efter disken knatar vi ner till sammanflödet och rekognoserar. Här är Laino cirka trettiometer bred och flyter oerhört lugnt. På andra sidan älven är marken fri från fjällvide högmarksbelägen och lättvandrad med ett milslångt renstängsel som leder nordväst.
Sagt och gjort! Följande dag när solen står som högst och värmer intensivt skrider vi till verket. Med ned bantad packning som bara utgörs av spö, rulle, flugor svartpanna och lite mat knallar vi ner till Laino. Mina neoprenvadare som hitintills varit onödiga, kom nu väl till pass. Fullmatade med packning och väl till slutna i överkant får de släpa efter Jocke, själv måste jag först hinna över och packa snabbt upp kameran och föreviga det dråpliga tillfället. Ett tillfälle som kanske aldrig återkommer. När jag Zoomar in kompisen i kameralinsen ser jag en utterliknande skepnad med stor slokhatt på huvudet med ett flugspö mellan tänderna. Efter guppar vadarbyxorna med tåspetsarna uppåt likt en livräddad fiskargubbe. Vilken syn, när vi var Naken i Råsto.
Vi gömmer överbliven packning till vår återsimtur och styr kosan nordväst uppströms Råstoätno. Vant följer vid lågfjällryggen på skrå för att undvika myr och vide passerar då ett par renvaktarstugor. Högt belägna och nedanför våra fötter ringlar de ljusblå älven förföriskt.
När vi kommer några kilometer uppströms skär vi genom ett mindre videsnår ner till älven. Efter denna vecka inser jag att fjällvide är en för framtiden tryggad polarväxt som inte på något sätt kan föras till listan på hotade arter. En klipphylla alldeles vid älven blir vårt läger och eftersom den låga fjällbjörken växer rikligt finner vi lätt bränsle till vår matlagning och kaffeeld. Nu riggas våra spön och förväntningarna skruvas upp. Gräset är ju som ofta grönare så våra vägar skiljs tillfälligt. Jag måste bara gå en bit till uppströms. Bara halvannan kilometer uppströms kommer jag till en stor lagun som skurit sig in i sandbanken. En så stor djuphåla med bakvatten måste hålla fisk.
Nu får jag för en stund uppleva mitt livs bästa harrfiske . Ingen harr under halvkilot. Påslag efter påslag med stridbara harrar som kör runt i den djupa hålan. Flugor med namn som Barbiedockan balklänning och stora nattsländekusen drar fisk som inte visar tendens till krokvana.
Jag behåller tre granna fiskar resten återser friheten och jag inser nu att för varje stor matfisk som jag släppt tillbaka under mina år som flugfiskare desto hårdare knyts jag till sporten. Att få lyfta på hatten och se en pigg storharr gå tillbaka ut i hålan ger ett hopp om en ljusnande framtid invid våra vatten. Tyvärr måste jag generalisera en smula och påstå att de norrlänningar jag mött har haft mera av rovfiskeinstinkt i sig än de turistande sörlänningarna. Det finns förstås undantag.
Nåväl, fiskekonten tynger skönt på axeln när jag stegar tillbaka nedströms för att gå ifatt Joakim. Vi kommer ungefär samtidigt till en lång lugnflytande stryka som för evigt skall fastna i mitt minne. Eftermiddagen börjar bli sen och kläckningen av den gula forssländan (heptagenia) är i full gång. Harrar stiger ideligen till ytan och suger begärligt i sig av överflödet. Våra imitationer egenhändigt bundna av mig med vinge av vit flyrite vinner segrar som sent skall glömmas.
Jocke som är mig överlägsen underhandskastare når dessutom något vak på andra sidan älven som resulterar i fast fisk. Mina rollkast räcker dock till för att nå ut till harrarna. Klassiskt överhandskast är omöjligt då björkskogen står tät alldeles in till älvkanten. Då mina flugor binds utan hulling kunde vi med lätthet sätta tillbaka nästan samtliga och trygga fortlevnad på fiskbeståndet.
Dessa jungfruliga vatten hade vi aldrig nått utan simturen. En tacksam kommentar från fiskebrodern stärker moralen och det skall visa sig behövas inför kommande återsim. När vakfesten börjar avmatta fortsätter vi nedströms och får nu uppleva en natur som inte Kanada eller Alaska eller varför inte det mytomspunna Montana kan slå.
Stora taggiga bergsmassiv pressar ihop Råstoätno i smala passager där hon kastar sig utför branterna. Aldrig sett något liknande. Ser ut som älven sprängt och tvingat berget att ge vika. Stora vilda höljor vittnar om fisk men nu nöjer vi oss med att lägga ner våra spön och bara njuta.
När solen börjar dala nära horisonten drar vi oss tillbaka uppströms till vår ursprungliga lägerplats för att koka harrarna. Sten och sandsopp växer i rikliga mängder på sanddynerna och de får nu förhöja smaken tillsammans med vitlöksklyftor och en buljongtärning.
Harren smakar utsökt och Jocke gör stora ögon när jag föreslår honom att dricka spadet för att få energi till simturen. En skeptisk blick över sörjan av fiskfjäll och vitlöksklyftor men efter att ha smakat förstår jag att för min del får jag vänta till nästa harrkok.
– ”att dette kan smake så bra” Något som min far präntade in för många år sedan. Kokt fiskspad från färsk fisk får inte kastas bort.
Fullmatade till både kropp och själ återvänder vi vid tretiden på morgonen till platsen för vår överfart. Nu låg kalldimman tät över älv och stränder till och med rimfrost på riset fick oss ännu mera att tveka vad vi gett oss in på. En rädsla och osäkerhet började sprida sig och situationen började bli pressad. Tänk om vi får kramp. Jag med mina fyra barn och fru därhemma. Jocke ville till en början stanna och vänta på solen, men det insåg han snart skulle dröja sex timmar och all vår mat var vid det här laget slut.
– Nu finns i alla fall inga mygg: Den föga uppmuntrande kommentaren från mig landar där den skall och snart befinner vi oss frustande i det kalla vattnet. Jag litar till min lönnfeta kropp att hullet skall isolera från den värsta kylan. Värre är det då för Jocke som är smal med snabb kroppsförbränning, blir med andra ord sur som en ättiksgurka om han inte får mat på bestämda tider.
Flytvästar hade nu inte suttit ivägen för att öka säkerheten. Vi kommer i alla fall över och nu väntar efter påklädning en snabb marsch tillbaka till tältet. Enda gången på hela resan som jag inte reagerade för vakringar utefter Davva nu vill vi bara göra upp en värmande eld. När vi kommer till tältet slår vi bensin på grenarna och sitter och gnider oss varma vid elden innan vi nöjda kryper ner i sovsäckarna. Inget petande och letande efter torrbark nu inte.
Följande dag vår sista för den här gången i Råsto går vi uppströms Davva till lugnvattnen börjar och smälter våra intryck. Efter en veckas högtryck är nu vattenståndet lågt och fisket därefter. Det bekommer oss inte nämnvärt då vi börjar ställa oss in på återmarschen till Lainovuoma där förhoppningsvis bilen väntar.
Under återvandringen hittar vi ett par souvenirer som man inte kan köpa i en butik. Jag finner ett lasso med en benkoppling gjord för hand av samer och det hänger nu på väggen och förstärker minnet av en oförglömlig resa.
Text & Foto: Naken i Råsto, Jan Hållén
