Isen låg tjock och klar över sjön när morgonljuset sakta silade ner mellan träden. Det var en krispig vinterdag då kylan bet i kinderna men löftet om röding höll humöret uppe. Jag, Markus och Ari drog våra pulkor över isen, lastade med pimpelspön, termosar, pimpeltält och våra portabla ekolod som vi hoppades skulle ge oss ett övertag.
Vi stannade till över ett djup som Ari kände igen sedan tidigare. Vi borrade oss varsitt hål, och Ari sänkte ner givaren till ekolodet. Skärmen började genast visa bottenkurvan och svaga ekon som rörde sig strax ovanför. ”Där har vi dem”, sa han nöjt. Med ny energi slog de upp sina pimpeltält, som stod som små färgklickar mot det vita landskapet.
Inne i Markus tält lyste ekolodsskärmen bredvid hålet i isen. Han justerade känsligheten och såg hur en båge långsamt steg mot hans pirk. Hjärtat slog snabbare. Samtidigt hördes vindens sus mot tältduken och isens dova knäppande. När rycket kom var det distinkt, och snart kunde han dra upp en vackert rödfärgad röding som blänkte i pannlampans sken.
Ari använde ekolodet mer metodiskt. Han testade olika djup och såg hur fiskarna reagerade på rörelserna. Ibland följde de pirken hela vägen upp, ibland vände de i sista stund. Hans tålamod gav resultat, och innan lunch hade han fått flera fina fiskar. Jag däremot stirrade mest fascinerat på skärmen. ”Det är som ett tv-spel”, skrattade han, även om nappet lät vänta på sig.
Vid lunchtid samlades vi mellan tälten. Vi satt på renskinn, drack varm soppa och studerade ekolodets inspelade djupkurvor medan solen fick isen att gnistra. Samtalet rörde sig mellan teknik och tradition, om hur ekolodet hjälpte men hur känslan i handen fortfarande var avgörande.
När eftermiddagen gick mot sitt slut hade även jag landat min första röding. Vi packade ihop tälten, stängde av ekoloden och drog pulkorna hemåt. Sjön låg åter tyst bakom dem, men minnet av dagen – ljuden, bilderna och fiskarna under isen – kommer att följa med oss länge.
Bilder & text: Jan Johansson
